Eller egentligen ändrades det innan, för det blev knappast nån överraskning.
Alice satt i bilen efter ett kalas och helt plötsligt sa hon till Marcus " tur att jag har en (godis)påse om jag skulle behöva kräkas." Påsen var typ full med godis. Marcus första kommentar när de kom innanför dörren var att vi skulle ta hennes blodsocker.
Och hon hade 14.
In akut och direkt konstaterades diabetes typ 1. Hon hade socker i urinen och ett blodsocker på 24 (det normala är runt 4-5), men inga ketoner.
Alice och Marcus fick sova kvar på medicinavdelningen och jag bytte av honom dagen efter och bodde kvar i nästan 1 vecka.
Egentligen visste vi att hon skulle få diabetes, under hela hösten hade vi tyckt att hon var "konstig" utan att vi kunde sätta fingret på det och vi tog hennes blodsocker 1-2 gånger i veckan.
Sen dess ändrades livet lite. Vi har varit i vår " smekmånadsfas" tackvare att vi upptäckte det tidigt har hennes kropp inte behövt kämpa så länge och hon har mycket egen produktion kvar.
Nu senaste veckorna har dock hennes kropps egen förmåga minskat. Kraftigt. Och vi börjar känna av vad det innebär "på riktigt" att ha diabetesbarn. Med att gå upp på natten flera gånger eftersom hon ligger högt eller lågt. Att ständigt behöva ha koll
och oroa sig. Det är på en helt annan nivå än med de andra 2 tjejerna.
Alice har sen dag ett tagit ett enormt ansvar för din diabetes, men även det har börjat mattas av och hon kan hoppa över mellanmål eller ge sig själv en extra glass utan insulin - vilket resulterar i ett tokhögt värde 30 minuter senare.
Nu inväntar vi pump för att slippa sprutor hela tiden och njuter av sommaren så att vi slipper stånga pannan blodig med skolan, för även där finns en del utmaningar som diabetesförälder.